Title: Cold War Classic
Format: CD
Label: Flora & Fauna/Idiotwind
Date of release: 2005-03-16

Reviews:

De är så diskreta att man får skärpa uppmärksamheten för att höra dem. Men gör man det kan man fastna. The Chrysler är fem personer varav fyra också ingår i det jättelika electronica-kollektivet Moder Jords Massiva, men några musikaliska länkar mellan de båda banden är svåra att hitta. Till Neil Young, däremot. Plötsligt kommer hans "Only love can break your heart" inseglande på slutet av "It was 1982" och det är som om den vore skriven just för detta ändamål. Det är en tättbefolkad genre, både i Sverige och internationellt, men The Chrysler har något som gör att man inte bara vill lägga dem bland alla de andra. De har en intimitet i tilltalet som gör att man känner sig personligen inbjuden, samtidigt låter det Storbritannien mer än USA, trots influenserna. För varje varv i cd-spelaren tar de allt större plats. Nils Hansson, DN, 2005-03-16

The Chrysler har fingertoppskänsla för mycket, inte minst för låttitlar: My teenage Judas, Catholic tuesday, (When we´re all as ugly as) S:t Petersburg. På andra albumet känns de mer identitetssäkra än på den visserligen mysiga men också influensspäckade debuten Failures and sparks. Bandets musik är av den ovanliga sort som faktiskt lyser upp omgivningen och får en att märka hur mycket man tycker om världen. Jag tror det har med noggranheten att göra, en kärlek till detaljer som yttrar sig både i de varsamma referenserna till förebilderna och i de luftiga arrangemangen. Allt är viktigt i de här tolv låtarna, inget låter slentrian.
4/5
Mårten Markne, Unt, 2005-03-25

Concretes och Laakso-folk tar ut svängarna, renodlar och skalar av tills bara en märg av en ensam tamburin och några oidentifierade blåsinstrument bär fram vemodiga låtar med fantasieggande titlar som "My teenage Judas" och "Catholic tuesday".
Betyg: 3
Fredrik Thunberg, Helsingborgs Dagblad, 2005-03-12

Melankolisk Stockholmspop
Vad får man om man blandar akustisk gitarr med percussion, klockspel, munspel, trumpet och klarinett och slänger in en Stockholms kvintett? Jo, The Chrysler. En lysande kombination! ”Cold war classic” är uppföljaren på debuten ”Failures and sparks” som släpptes för ett år sedan och är melankolisk och lite egendomlig pop. Här medverkar även Britta Persson, Ludvig Rylander från The Concretes och Laaksos Markus Krunegård. Skulle jag ligga på i gröngräset utanför ett tält på en camping skulle det här vara den perfekta musiken, men annars är det stundtals lite för harmoniskt. Och då tänker jag särskilt på när det i ”Thinking about the brown haired bow” kommer en 27 sekunder lång inledning där det sjungs la-la-la-la-la-la, det blir bara för mycket.
betyg: 3/5
Cecilia Johansson, vimmerby tidning, 2005-03-19

Flera låtar bland de bästa svenska i år

På Moder Jords Massivas skivetikett Flora & Fauna ger The Chrysler ut sitt andra album, uppföljaren till fina ”Failures & Sparks”. Musiken är vacker och finstämd. På många sätt väldigt svenskt vemodig, tänk er Kristofer Åström & Hidden Truck utan den gnälliga rösten och en dragning åt den renare popmusiken med influenser som sträcker sig bak till det ljuva 60-talet. ”Thinking About the Brown Haired Boy” är ett spår som ger en bra vink av vad banden står för. Mjuka gitarrer, lalala-kör och stråkar och munspel som försiktigt smyger sig in i ljudbilden utan att någonsin ta över. The Chrysler skulle kunna vara ett mindre skevt Laakso. I instrumenteringen och melodikänslan påminner banden ibland om varandra (Markus Krunegård från Laakso gästar på albumet), husguden heter Neil Young, men i sången skiljer det ordentligt. The Chrysler psykar hellre ut med 60-talskörer och glockenspiel. ”Cold war classics” är ett försiktigt men självsäkert och väldigt vackert album. Ett av de bästa svenska än så länge i år och det är lätt att fastna i det om man bara ger sig tid att lyssna på vad The Chrysler vill säga. ”Blue gold”, ”First blood” och ”(When we're all as ugly as) S:t Petersburg” tillhör alla gräddan av svenska låtar från i år.
Betyg: 4/5
Alex Regnér, Skånes fria tidning. 2005-04-08

När man varit dubpredikant och spelat rawknroll i decennier, vad ska man då göra näst? Starta ett akustiskt popband såklart! The Chrysler består av lite löst folk från Moder Jords Massiva men domineras av de två sångarna och låtskrivarna Pelle Lindroth och Anders E. Rudström. Pelle har en ljus flickröst och skriver poplåtar med en lätt och luftig känsla, Anders skriver mer mässande, mörka låtar och har – passande nog – en mörk och mässande röst. Deras röster kompletterar varandra utmärkt. och även om jag själv föredrar Lindroths låtar, så kanske hans relativt rusiga pop skulle kunna ha blivit lite för spralligt på egen hand och Rudströms lite för dystert; de väger upp varandra bra. Hade jag inte vetat att det var olika låtskrivare till låtarna hade jag trott att det bara var olika sidor hos en kreativitet, eller grupp av kreativitet. Låtarna är tillbakalutade och sparsmakat producerade, sparsmakade i den meningen att inget instrument tar över, utan de bildar tillsammans en ljudbild där det finns mycket att upptäcka av vackra melodislingor, klockspel, stråk- och blåsarrangemang men den har inte målats på för att dölja en svag låt, utan lyfter fram starka sidor hos starka låtar. Bandets lugna akustiska inramning och avsaknad av digitala instrument till trots så ramlar de inte i singer/songwriter-fällan. De är ett band och de skapar sina låtar tillsammans, det är inte ett uttryck av en självutnämnd Jesus lidande, utan egona hålls i schack och arbetar tillsammans. Föredömligt, kan tilläggas.
Betyg: 4/5
Björn Gylling, Ergo, 2005-04-08

Nåt som håller om
När jag lyssnar på The Chrysler dyker så olika saker upp i huvudet att jag nästan blir yr i det ändå stillsamma och njutsamma tillstånd jag hamnar i. Jag njuter av att hitta nycklar i musiken. Nycklar till saker jag hört tidigare elller upplevt själv.

Det är som att ett modernt Beach Boys finstämt kompar med mjukt blås till snäll sång i "Blue Gold". Har sällan somnat så gott som till den här låten trots att det är det texten inte uppmanar en att göra. Inte än i alla fall. Framförallt inte själv.

Skör och mjuk hippiesång i "Thinking About The Brown Haired Boy" berättar saktmodigt en fin historia. Jag hör något så läskigt som irländsk, julig folkrock i "(When We're All As Ugly As) S:t Petersburg" . Man behöver inte heller anstränga sig så mycket för att höra ett snällt och poppigare Laakso i både melodierna och sången i”The Tide Is High”. Det förvånar inte heller så mycket att Markus Krunegård, med öppet hjärta, gästar "First Blood". En låt som skär i själen.

Annars är det här på många sätt rätt traditionell pop. Det är vänligt som tusan, drivet och försiktigt på samma gång. Fina Britta Persson sjunger med melodin till ”It Was 1982”. Så klockrent, enligt mallen för hur man gör en riktigt söt indiedänga, tar låten plats. Klockspel, slingor och sång känns som gjorda av Cardigans back in the ”Emmerdale-days”.

Det här är en gosig samling låtar. De är mjuka och vänliga men säger ändå ifrån ibland! Därför känner man känner sig engagerad. Både i melodierna och i känslan.
Sista låten; "Holland Park", är en väldigt mysig avslutning på skivan. Låten innehåller vänliga stråkar till ett 60-tals doftande vaggvise-sound. Texten håller om och värmer. "Cold War Classic" är något att tycka om.
betyg: 8/10
Emelie Bååth, dagensskiva.com, 2005-04-22

Gästartister på Stockholmsbandet The Chryslers andra skiva är bland andra Britta Persson och Markus Krunegård (Laakso). Det säger en del. Nästan allt faktiskt. The Chrysler spelar förintande smakfull musik med tredubbla säkerhetslinor till brittisk sextiotalspop och amerikansk countryrock av Neil Young-skolan. Bandmedlemmarna kan alltså sitta tryggt på sina färggranna barstolar, inhöstandes odelade hyllningar från nostalgiska musikskribenter på stora dagstidningar med snygga illustrationer.

På sätt och vis representerar The Chrysler mycket av det som är dåligt med dagens populärmusik. Det ängsliga efterbildandet av moderiktiga förebilder, den strängt påbjudna ödmjukheten. Samtidigt vore det självbedrägeri att påstå något annat än att The Chrysler lyckas bättre än flertalet genrekollegor. Blåssektionen - saxofon, euphonium, flöjt, horn - stråkarna och bandets imponerande fingertoppskänsla för utmärkta låttitlar - 'My Teenage Judas', 'Catholic Tuesday' - bidrar till att göra 'Cold war classics' till en fläckvis riktigt intressant uppföljare, i all sin anonyma enkelhet.
Låttips: 'While the Tide is High', 'It was 1982' och 'Eddie'.
betyg: 6/10
Andreas Hedberg, metica.se, 2005-04-27

The Concretes, Vega, Soft Eyes. Snart är det väl dags för Stockholm att uppbringa ett alldeles eget Fencekollektiv att fylla med folkpop och vemod. Med sin så typiskt svenska folk skulle The Chrysler definitivt finna sig en plats där. Frågan är bara om det behövs fler så här typiska grupper. Ja, skulle jag säga. The Chrysler har definitivt inte någon jättestark originalitet. Men i och med Bob Dyliska "While The Tide Is High" och fina trumpeter i "Blue Gold" har bandet automatiskt några riktigt fina poänger.
betyg: 4/6
JONAS FRYKMAN, Gefle Dagblad, 2005-05-06

Teddy Roosevelt sammanfattade sin filosofi som "Walk softly but carry a big stick". The Chrysler må inte föra oväsen, de tassar mjukt med sina akustiska gitarrer. De låter oss egentligen aldrig glömma att de kunde klippa till – men de vet att våld inte löser några problem, och att en bra melodi inte behöver en förstärkare satt på 11.

You saw him swinging a baseball bat
And you convinced me
That the violence made you numb

Andra fullängdaren innebär knappast några större överraskningar – åtminstone inte för oss knappt tusen som har den första. Det är fortfarande varmt svängigt utan några stora åthävor, lite pop, lite soul, lite country. Enkelt – men aldrig simpelt. Det händer mycket här som man inte tänker på direkt. Det ligger i det där siamesiska samspelet mellan Anders och Pelles röster, i Nya Sampans knappast dominerande men alltid närvarande keyboards, drivet de bygger upp i låtarna utan att bröta eller falla in i någon Moneybrothersk fårfrälsarpatetik. Även när de går loss för fullt i 'While The Tide Is High' gör de det med äggskal under gaspedalen och fingertoppskänsla – det krävs för nylonsträngade gitarrer. "Släng er i väggen, Laakso" skrev jag om debuten. Det gjorde de inte, däremot har Markus Krunegård här tagit sig in i studion med The Chrysler och körar skitsnyggt på plattans kanske bästa spår. 'First Blood' fångar allt som Chrysler är, och funnes det någon rättvisa i världen skulle det bli deras första hit. Mollmelodin som viskar i versen och refrängen som smyger sig upp mot ett crescendo utan att egentligen någonsin släppa lös helt... kusligt bra.

Det är nästan den där molliga, sorgsna sidan av Chrysler som funkar bäst här; '(When We're All As Ugly As) S:t Petersburg' och 'Failures And Sparks', t ex. När de blir lite mer harmoniska bränner det kanske inte riktigt lika mycket, de gömmer mörkret i gladare melodier – som i 'It Was 1982', som glider över i 'Only Love Can Break Your Heart' som en glad singalong mot slutet som om det var något mysigt i det – men utan att tappa bort det helt. Jag vill gärna tro att The Chrysler får en större publik med 'Cold War Classic'. Eller åtminstone med nästa platta – för jag har sett dem live tillräckligt ofta för att veta att de i sina bästa stunder kan vara ännu bättre än de är här. Men för egen del är jag väldigt nöjd med att bara sitta och lyssna.

Think I'll stay inside the music.
You'll have to come and get me here.

Björn Waller, Revolver, 2005-05-04